lördag 31 december 2016

Det gångna året, och det kommande

Ett år bakom. Som tur, det har nog inte varit katastrofåret som alla pratar om, men det har nog hänt en hel del och jag är glad att det kommer ett nytt år nu.

Jag har insett mer och mer att allt ligger i mina händer, jag har själv möjligheten att styra upp mitt liv. Det är kanske lite sent när man är 30 att inse det, men bättre sent än aldrig. Jag har åtagit mej nya uppdrag som är spännande, roliga och givande och det kommer att bli väldigt roligt att se åt vilket håll det bär av. Jag har spelat teater igen, och fast mina byxor sprack X-antal gånger och min karaktär dog ca 10 min in i föreställningen så var det en helt underbar upplevelse. Och så har jag ju sjungit en massa och rest på olika håll i Finland och världen å sångens vägnar. Jag har fortfarande ett bra jobb och jag har haft möjligheten att lära mej nytt på den fronten också, och trots att hösten och vintern varit lite kämpig har vi klarat av att hålla bra stämning och gemenskap på kontoret. Och sist men inte allt minst så har jag träffat en massa intressanta människor och fått nya vänner!

För år 2017 önskar jag att livet håller samma kurs som tidigare, det har kanske styrt över lite stormigare vatten men är definitivt på väg år rätt håll. Och jag hoppas och tror att jag har möjlighet att fokusera på saker som gör mej lycklig.

måndag 26 december 2016

Den jobbiga föräldern

Hur jobbig får man vara som förälder?
Hur mycket får man kräva före man klassas som omöjlig?
Och hur mycket skamm får man ta sen när "man inte tänker på sitt barns bästa"?

Jag har så tudelade känslor med mina barns skolgång. Småbarnsåren var ju en dans på rosor jämfört med det här - för om du väljer fel här kan allt skita sej. Jag måste hela tiden påminna mej själv om att jag känner mina egna barn bäst, fast för tillfället tycker jag att det ifrågasätts hela tiden.

Skolgången borde ju gå ut på ett samarbete mellan skolan och hemmet. Det borde vara såhär; jag berättar åt skola hurdant mitt barn är och hur han lär sej och sen lyssnar skolan på vad jag säger och erbjuder lösningar. Jag skall inte vara expert på undervisning, men nog på mitt barn.

to be continued...

söndag 25 december 2016

Hur minnen är viktiga

Sorgen är så konstig, den skiftar och ändrar form och kommer och går. Jag saknar mamma, ibland mer och ibland mindre. Tänker nog på henne dagligen på något sätt. Speciellt tänker jag på henne i och med kören, det var hennes hjärtesak och jag är så stolt att jag får vara med där och minnas henne den vägen.

Och tiden förgyller minnena och saker som inte har det minsta relevans blir plötsligt viktiga. Små detaljer, bara hur hon rörde sej, hur hennes hår kändes, hur huden såg ut på hennes händer - jag vill minnas det, jag vill inte glömma henne. Men detaljerna blir hela tiden dunklare.

Vi pratade med barnen om henne här om dagen och de sa att de har svårt att minnas henne. Äldsta som är nästan 10 nu kommer ju nog att komma ihåg henne på något sätt men 6-åringen kommer inte att ha egna minnen av henne. Knappast 8-åringen heller. Och jag inser att jag känner mej ledsen på grund av det. För dem är det inte alls lika viktigt att minnas.

Julen och tradition

Julen är en helg jag gillar speciellt mycket. Den är så full med traditioner och känslor och ett gott budskap. Vi var i år julafton hos mina svärföräldrar och hemma hos oss, det passade perfekt för barnen fick sina julklappar och kunde genast hugga i klapparna med Lego.

I år är det andra julen utan mamma. Och nog känns det ju någonstans. I år saknar jag henne mera, det är så konstigt med sorg, det går i vågor. Å andra sidan känns julen nog mycket mindre hektisk nu när hon inte är med. Hon hade en tendens av att vara mästare på julstress och det smittade av sej.

Nu har jag mera och mera tänkt på att skapa egna traditioner och hur skönt det är att göra det. Till exempel när vi var små hade vi en närmast militant ordning på granen, det fick inte vara samma färgs bollar flera år i rad. Nu struntar jag i det och i vår gran hänger det precis vad som helst hur som helst och faktiskt ganska lite bollar. Det är småsaker kanske, men det är småsakerna som blir det där viktiga sen sist och slutligen. Traditioner ger ju också en trygghet, det är bekant och tröstande. Alla traditioner är ju inte bara bra alltid och traditioner ändrar ju form också. Men ändå är det alltid något bekant i dem som ger den där trygghetskänslan.

Jultraditionerna har ändå varit svåra för mej att ändra, jag minns att jag hade jätte svårt att tänka mej att fira julen annanstans än i mitt barndomshem. I år har jag till och med haft tanken att det kanske skulle vara möjligt att åka på en resa över julen! Hela familjen någonstans kanske tillsammans med resten av släkten? Ganska överraskande med tanke på att jag en gång som barn (10-12 år) hade ett smärre sammanbrott för det hade bestämts att vi skulle äta julmiddag hemma hos oss istället för farmor (eller tvärtom, minns inte riktigt).

Imorgon kör vi med en ny grej som jag hoppas på att blir en tradition, vi ska hela familjen på teater! Kommer att bli super roligt.

torsdag 8 december 2016

Om en dag som blev bättre än gårdagen

Idag har varit en bättre dag än igår.

Igår var en usel dag, som tur hade jag yoga på eftermiddagen efter jobbet så jag fick ta och koncentrera mej på att bara vara. Jag har tyckt att jag är rätt bra på att hantera stress, eller skall man säga hålla på med en massa saker samtidigt. Och visst har det ibland känts lite tufft och tungt men ofta har det då varit saker som jag vet att bara jag gör undan så släpper stressen också. Så har sakta men säkert bockat av saker.

Nu är det lite annat för en massa saker händer som inte jag kan bocka av, det ligger inte i mina händer att göra det heller. Och jag vet att det blir bättre, det blir det - det är bara lite kämpigt just nu.

Skall om en stund iväg på sångövning inför julmusiken på söndag. Det är så skönt att ha sången där, att komma undan och bara sjunga ut. Vilket lär lyckas idag, har nämligen varit sjuk den senaste månaden och förra veckan hade jag ännu ingen röst. Nu har jag testat lite och det borde går bra att sjunga Ave Maria ikväll. Och hoppeligen ännu bättre på söndagen.

lördag 15 oktober 2016

Om att resa (när man kommit hem)

Nu har jag landat hemma igen. Eller jag kom ju redan på söndagen men nu känns det som euforin lagt sej och jag är tillbaka i vardagen. Dessutom blev jag sjuk så jag har inte varit på jobb många dagar den här veckan. (Hur kan det att man alltid känner sej skyldig när man inte är på jobb fast man har all rätt att vara hemma om man är sjuk?).

Jag älskar Italien. Det var alldeles fantastisk, utöver det att inget krånglade, som såklart var helt sjukt bra, hade vi en riktigt underbar resa. Hade så många fina stunder, vi såg massor, träffade en massa intressanta människor och fick uppleva uppträdanden av fantastiska körer. Allt var så bra.

Jag var alldeles till mej när tåget på fredag morgon rullade in på stationen till Florens och det kändes som jag snart skulle få träffa en gammal vän. Stan är så otroligt fin och allt är nära eller det känns i alla fall så. När Rom breder ut sej och sträcker sej långt känns Florens mera kompakt. Och det gillar jag. Vi hade en 3 h guidning på stan och den var riktigt bra, vår guide Sara kunde berätta intressanta saker och hade verkligen tagit vår grupp i beaktande när hon planerat rundturen. Vår konsert gick också bra, det är ju alltid lite nervöst men vi klarade det riktigt bra!

Nu längtar jag tillbaka, vill ha mera! Mera Italien och mera resor. Jag vill se saker och uppleva nytt och träffa nya människor. Måste ta och börja planera något för nästa år. Oktober är en super bra månad att resa, sommaren är över här hemma och det börjar bli mörkt och ruskigt - då gör det gått att byta omgivning. 

tisdag 4 oktober 2016

Ett inlägg om att resa

Imorgon åker jag med Wallmokören till Toscana, vi skall delta i en körfestival. Det kommer att vara så roligt och så är det också lite nervöst. Eller jag är kanske lite nervös, överraskande nog inte alls så pirrig som jag kanske hade tänkt mej. Det är nämligen jag som har ordnat det mesta och varit i kontakt med festivalarrangören. Gjorde samma resa med Lovisakören för några år sedan och det var mycket lyckat, då var jag ju bara med och sjöng.

Jag tycker så om Italien, det här blir tredje gånger jag åker dit. Vi var på födelsedagsresa till Rom för några år sedan och sen körresan till Toscana och nu igen till Toscana. Det är ju alltid lite begränsat med tid på sådana här resor, vi är ju trots allt där för att sjunga. Men nu har jag ordnat det så att vi har mycket tid på torsdagen så de som vill kan åka ut och till exempel titta på tornet i Pisa. Jag har gjort det sist vi var där och det är nog inte mycket att se på, helt fint nog men i Pisa finns inget annat än tornet. Och sen har vi nästan en hel dag i Florens på fredagen och sen konsert i en kyrka där. Så det blir nog bra.

måndag 3 oktober 2016

Ett överflöd och motsatsen

Gästboken för min fest var en med polaroid bilder så att det togs en bild på gästerna och sen fick de skriva en hälsning genast. Det var så roligt! Minnena var genast där och gillar att bilderna är genuina, alla fick bara en bild (för de är helt skit dyra) så det gällde att lyckas med första gången och så blev det vad det blev.

Och det var så annorlunda, det fanns liksom bara en chans och inget annat. Det var skönt med tanke på att allt nuförtiden fotograferas hela tiden och massor med bilder av samma sak. Det blir ett överflöd. Och sen så blir det inget konkret, alla bilder seglar omkring någonstans i något moln och det finns inget till pappers.

 Det tas 100 bilder från samma vinkel bara för att få den bästa (?). Och sen skall det färgkorrigeras och fixas för att det skall se så bra ut som möjligt. Men polaroiden är det bara ett knäpp och sen blir det vad det blir.



söndag 2 oktober 2016

Om att fylla år och att tänka om

Hade min födelsedagsfest förra veckoslutet, och det var just så bra som jag hade hoppats på. Det var roligt och det kom mycket folk och maten var god och dekorationerna lyckades väl. Hade festen i ett gammalt mejeri så det var ju en hel del att fixa för att få det att se ut till något.

Jag hade liksom tänkt att jag måste fira nu, det är liksom nu eller aldrig. Ja eller kanske nästa år igen, men 30 fyller jag ju bara en gång. Kanske i lite mindre skala de nästa 10 åren? Roligt var det ju nog.

Nu känns det också som ett bra läge att ta och tänka igenom och tänka om och kanske göra lite ändringar. Eller knalla på som vanligt? Men så är det kanske varje höst, mitt år börjar på hösten. Och jag känner ju mej inte äldre, det gör man väl aldrig. Och jag har väl varit vuxen ganska länge, eller sådär om man räknar med att jag varit förälder i snart 10 år och tar ansvar över andra människors liv. Man måste väl vara lite vuxen då. Lite söker jag ju nog ännu var jag hör hemma, eller vet liksom var jag ska vara men har inte helt landat där ännu. Och så skall det väl vara? Att vet var man hör och göra en resa dit.

 Och allt är i konstant rörelse, allt skiftar. Inte en dag lik sen andra om man bara tittar noga. Jag har antagit mej en massa nya utmaningar, och tidvis känns det som jag skulle ta vatten över huvudet. Och nu har jag faktiskt sagt nej också, tackat nej till en del saker som nog skulle ha varit roligt men som jag bara måste säga nej till. Om det är meningen att jag skall anta dem kommer de nog nya chanser, och om det inte gör det var det inte meningen.

söndag 18 september 2016

Total breakdown

Jag bröt ihop igår, satt och bölade länge, och jag gråter inte precis ofta. Det skall vara mycket allvarligt för att jag skall gråta, men igår gjorde jag det. Och först tänkte jag var jag bara emotionell och tänkte att nu är det kört, ålderskris och grejer. Sen när mitt dåliga humör inte ville släppa, läste jag igenom biverkningarna för smärtmedicinen jag äter för tillfället - och där hade vi det. En biverkning var depression och ångest.

Så vi skyller på pillren.

Men å andra sidan var det skönt att få ut allt igår. Mindre skönt är det att jag skall äta pillren en vecka och kommer att ha det lite smått stressigt annars också den här veckan. Så vi får allt se hurdant vrak jag om en vecka.

Allt har en början

Nu är det över,
kommer aldrig att bli 20-åring mera.

Tänkte att det här är ett bra tillfälle att starta om med bloggen.
Förra bloggen handlade om en 20-årig trebarnsmamma som
jobbade på försäkringsbolag.

Den här bloggen kommer att handla om mej.
Eller utgå mera från mej och mindre från barnen.

Har haft lite svår att dra en gräns vad som är för privat för en blogg,
jag vill ju vara ärlig så vill inte skriva anonymt, men vill ändå
inte fläka ut precis allt. Var drar jag gränsen?

Men jag gör ett försök. Det skadar ju inte.