tisdag 21 mars 2017

Två år

Exakt för två år sedan var de värsta dagarna härtills i mitt liv. Min mamma försvann, hon var kvar fysiskt med psykiskt var hon redan då borta. Bara ett skal av människan jag dagen före diskuterade ditt och datt med. Det var så ofattbart, jag har fortfarande svårt att förstå hur snabbt allt gick, hur hon bara tynade bort på några dagar.

Allt föll i bitar på bara en natt.
Hjälplösheten och oron.

"Bastu och lite rödvin får avrunda den här dagen. Livet är inte alltid så lätt - och svårast verkar det vara när det just ska ta slut. Tack till alla som kämpat på oss idag. Ny dag, nya tag imorgon."

Läste igenom kommentarer jag fick på fb gällande den här status updateringen jag skrev den lördagkvällen. Och det slog mej hur många underbara människor jag har i mitt liv, som stöttar och bryr sej. Tror inte jag vid den tidpunkten ens läste igenom allt. Orkade inte, Jag är inte alls ensam,

måndag 20 mars 2017

Om att vara ensam

Jag har alltid tänkt att jag gillar att vara ensam.
Men för några veckoslut sedan blev ensamheten så otroligt påtalig, det var så uppenbart att jag var totalt ensam - och det gjorde mej alldeles ställd. Jag är inte världen socialaste person och jag är mera introvert än extrovert, hatar smalltalk och att prata bara för att man måste det. Men jag trivs bland bekanta människor.

Jag trivs för mej själv, men ensamheten har alltid pinat mej. Det finns ju olike ensamheter, det värsta är väl nog ändå den att känna sej ensam när man har folk runt sej. Att känna att man sitter helt fel. Jag har vant mej med att göra saker ensam, som att gå på bio eller gå på konsert, och det är ju ändå inte som om man mycket kan umgås när man sitter i biosalongen. Men sen finns det ju situationer när man gärna hade sällskap, som när jag var helt ensam i Helsingfors på söndagen. Plötsligt insåg jag att det gjort ett misstag, jag trivs ju inte alls för mej själv på stan. Jag hade liksom ingen agenda, allt öppet för att jag skulle kunna göra vad som helst. Plötsligt ville jag inte göra något, jag ville bara ha sällskap. Så jag gick på bio, ensam. 

tisdag 7 mars 2017

In i mars och ut på resa

Februari var rätt hektisk. Det var konserter och möten och födelsedagskalas och karaoke och mycket mera. Mars kommer inte att vara något lugnare, det är mycket på gång. Lurens, övningar, teater, konsterter, möten... det räcker nog till.

Som tur börjar jag månaden med en veckas semester. Och ser verkligen framemot det, kommer att försöka reda upp hushållet och tillbringa tid med barnen. Hade lite tänkt fara på en resa, men det får bli till en annan gång.

Jag har faktiskt inte någon resa planerad ännu, har brukat ha det färdigt planerat de senaste 6 åren i god tid, men nu är allt öppet. Vart vill jag fara? Jag skulle kunna tänka mej att fara till Italien igen. Man får aldrig för mycket av Italien. Kanske ett flyg till Rom och sen med tåg till Florens? Eller kanske söderut? Eller till Budapest, det var också en underbar stad. Hann ju absolut inte se allt sist vi var där.


onsdag 15 februari 2017

Bara och bara

Jag kommer att sova så gott på söndagen. Kommer att bädda ner mej i sängen och bara vara och sova och inte ta och känna att jag måste något. Det är lite av ett deadlinekaos pågång. Men allt borde vara över till på lördagen. Så håll ut och ta det lugnt.

Utöver det att det är deadlines så gick bilen sönder, skulle ju ha kunnat finnas roligare saker att sätta besparingarna på. Men ingen panik. Allt ordnar sej nog, deadlines är bara deadlines och pengar är bara pengar.


lördag 28 januari 2017

Det jag läser just nu

Just nu läser jag "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Valde den för att den har gula pärmar i och med den #fisvläsutmaningen. Den är tung, väldigt tung.

För det första är det Majgull Axelsson som skrivit den och jag tycker att hennes stil att skriva är tungläst, man måste koncentrera sej ordentligt så man inte tappar den röda tråden. Vissa saker beskriver hon i detalj och andra nästan inte alls. Och så mycket detaljer, små saker som bygger upp bokens hela värld. Och hennes tidslinje är inte heller helt tydligt och det finns alltid många perspektiv,

För det andra så handlar boken om en kvinna som överlevt nazisternas förintelseläger och det är ju tungt. väldigt tungt. Satt på tåget förra veckoslutet och läste om hur kvinnan åker tåg, och när jag plötsligt insåg att hon åker tåg tillsammans med mej - jag tryggt i min vagn på min plats på rälsen mot mina vänner, hon inträngt i en transportvagn så fullproppad med människor att hon inte kunde andas och kämpade för att få luft på väg mot en nästan säker död. Det berörde ju nog.

Och boken är ju nog bra.
Och väcker tankar.
Och väcker det speciellt i den här tiden vi lever i. Tänk att det finns människor vid liv som har varit med om förintelsen och att det finns människor som har glömt den helt. Som kastar ut de som behöver hjälp vind för våg i natten och stänger sina gränser. Berövar de som står utanför från sin framtid och trygghet. De som lider mest, får lida ännu mera. Varför? Hur kan minnet vara så kort. Hur kan någon tänka så kortsiktigt, vilken värld vill vi lämna efter oss till våra barn?

fredag 27 januari 2017

Samlar tankar i natten

Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag tänker och tänker och känner mej rastlös och tankspridd. Mycket tankspridd. Satt igår kväll (ikväll?) på soffan och plötsligt kom jag ihåg att jag antagligen inte har tvättat håret fast vi var till bastun. Eller jag har kanske tvättat håret, men sannolikt har jag inte gjort det. Eller har i alla fall ingen minnesbild av det. Borde jag blir orolig?

Egentligen inte. Jag vet nog var jag har mej,
måste bara samla lite tankar, sen somnar jag nog.

Här är mina samlade tankar en lördag natt;
Be om ursäkt.
Var ödmjuk.
Var glad när för att andra lyckas.
Ta kontakt med intressanta personer.
Skriv mera.
Säg din åsikt.
Var inte så hård mot dej själv.
Kramas mera (minst 20 sekunder/kram).
Planera din tid.
Sjung mera.
Gör mera listor.

Be om ursäkt. Jag brukar inte göra saker som jag måste be om ursäkt för, jag strävar efter att göra sådana val som jag inte har någon orsak att sen be om ursäkt för. Men alltid lyckas det ju inte. Och det är väl helt förståeligt. Be om ursäkt. Och ödmjukhet, det går väl lite hand i hand med ursäkten? Var ödmjuk mot andra och dej själv. Alltid går inte allt helt som man tänkt sej.

Jag är realist, en optimistisk realist. Vilket tenderar att ibland leda till det att optimisten får övertaget och jag bygget luftslott som sen rasar - så som luftslott brukar göra. Så jag skall också försöka bygga mindre luftslott och vara mera realist. Vara mera här och nu hela tiden. Att ta en dag i taget. Och be om ursäkt, (kanske mest av mej själv?).

Det är mitt i natten och tankarna är lite osammanhängande.



onsdag 25 januari 2017

Ett möte på skolan

Hade möte på skolan i veckan angående mellersta barnets skolgång. Det var ett bra möte, jag lade ut allt vad vi tänkt och var fundersamma över, hur vissa saker inte bara stämmer överens om vi jämför hur det är hemma och hur det är på skolan. Jag kände mej som en super jobbig förälder. Men vet att jag måste ta i saker om jag tycket att något är snett.

Och nu är skolan medveten om hur vi tänker och var vi ser att det inte fungerar och nu har de världens chans att göra saker bättre. För jag vet att det finns en lösning, och jag litar fullt ut på att personalen på skolan är yrkeskunniga och kan sin sak.

måndag 23 januari 2017

Veckoslutet

Var på två inspirerande sång/rytm workshopar under veckoslutet och hade ett riktigt trevligt möte med FSD-styrelsen. Jag är så glad att jag har fått möjligheten att vara med i FSDs verksamhet. Jag har på känn att vi har en bra styrelse och vi jobbar bra ihop. Det blir dessutom en spännande vår för vi kommer att få en ny ordförande i mars i och med förbundsdagen.

Och mötet var i Åbo så jag passade samtidigt på att hälsa på en riktigt nyfödd bebis och hans mamma. Och nog var han ju så liten och det var riktigt roligt att sitta ner och prata med nyblivna mamman. Hoppas jag kan hälsa på dom snart igen!


torsdag 19 januari 2017

Hur går det?

De första veckorna in i det nya året har varit riktigt, riktigt bra. Det har varit en massa program, och roligt program och inte alls för mycket fast det varit fullt opp hela tiden. Jag var på Lurens första träff och hade bestämt att jag inte kommer att vara med i år, inte på scenen i alla fall. Men, men sitter nu ändå och funderar. Överväger och tänker att tänk om jag ändå skulle. Var nog helt nöjd med mitt beslut, men, men, men...

Sen sparkade vi igång det nya året med en liten yoga & vision board-workshop/träff förra veckoslutet. Vi körde samma förra året men nu blev det lite komprimerat i och med att det var bara en dag. Men det var riktigt roligt och jag hoppas vi kan träffas nästa år igen och göra samma. Tycker min vision board blev bättre i år, förra året var den väldigt spretig och fokuserade direkt på konkreta saker - nu tänkte jag mera abstrakt och tänkte att jag fokuserar mera på den andliga sidan. Mera fokus känslor, tidsplanering och att jag tar tid för familj och vänner.

Jag har också hunnit sjunga med kören, två övningar och säger bara det att vi är nog guld! Vi övade lite stämmor till nya sånger för några veckor sedan och den här veckan på årets andra övning sjöng vi ihop sångerna. Alla toner var kanske inte med men det höll ihop! Vi har en stor konsert den 18.2 tillsammans med The BRand och det kommer att bli helt fantastiskt.

Igår var det föräldramöte i skolan, världens strörsta föräldramöte - och det ordnades alltså samtidigt i flera skolor i Finland och Europa. Jag anser att det viktigaste man kan göra som förälder är att engagera sej i sin barns skolgång, och då handlar det ju om att var delaktig i just tillställningar som föräldramöten. Och ärligt sagt är jag väldigt förvånad att jag var den enda föräldern från mina yngre barns skola. Det är ju ändå en av de större byskolorna med över 70 elever. Jag vet att man ju inte alltid har möjlighet att delta i allt, jag missade också föräldramötena på hösten. Men jag tycker det är skamligt att jag var den enda föräldern på det här mötet. Och av alla svenskspråkiga barns föräldrar var bara ett 20-tal på plats då betyder det alla svenska skolorna i Lovisa. Diskussionerna var ändå bra, och det var intressanta reflektioner som kom upp.

Sen har jag nog noterat att trots att det är 15 år sedan jag gick ur grundskolan sitter trauman i. Eller inte vet jag om det är trauma - men inställninge?  Jag vill ju att mina barn har en bättre skolgång än jag och det trots att jag inte hade en helt dålig skolgång. Men man vill ju så gärna att det blir så bra som det bara kan bli.

Det har ju också varit andra små glädjeämnen i år som t.ex. en bebis och tre graviditeter. Och extempore skumpa, ukulelen, barnen och livet i allmänhet.

Paistaa se aurinko risukasaankin.