torsdag 19 januari 2017

Hur går det?

De första veckorna in i det nya året har varit riktigt, riktigt bra. Det har varit en massa program, och roligt program och inte alls för mycket fast det varit fullt opp hela tiden. Jag var på Lurens första träff och hade bestämt att jag inte kommer att vara med i år, inte på scenen i alla fall. Men, men sitter nu ändå och funderar. Överväger och tänker att tänk om jag ändå skulle. Var nog helt nöjd med mitt beslut, men, men, men...

Sen sparkade vi igång det nya året med en liten yoga & vision board-workshop/träff förra veckoslutet. Vi körde samma förra året men nu blev det lite komprimerat i och med att det var bara en dag. Men det var riktigt roligt och jag hoppas vi kan träffas nästa år igen och göra samma. Tycker min vision board blev bättre i år, förra året var den väldigt spretig och fokuserade direkt på konkreta saker - nu tänkte jag mera abstrakt och tänkte att jag fokuserar mera på den andliga sidan. Mera fokus känslor, tidsplanering och att jag tar tid för familj och vänner.

Jag har också hunnit sjunga med kören, två övningar och säger bara det att vi är nog guld! Vi övade lite stämmor till nya sånger för några veckor sedan och den här veckan på årets andra övning sjöng vi ihop sångerna. Alla toner var kanske inte med men det höll ihop! Vi har en stor konsert den 18.2 tillsammans med The BRand och det kommer att bli helt fantastiskt.

Igår var det föräldramöte i skolan, världens strörsta föräldramöte - och det ordnades alltså samtidigt i flera skolor i Finland och Europa. Jag anser att det viktigaste man kan göra som förälder är att engagera sej i sin barns skolgång, och då handlar det ju om att var delaktig i just tillställningar som föräldramöten. Och ärligt sagt är jag väldigt förvånad att jag var den enda föräldern från mina yngre barns skola. Det är ju ändå en av de större byskolorna med över 70 elever. Jag vet att man ju inte alltid har möjlighet att delta i allt, jag missade också föräldramötena på hösten. Men jag tycker det är skamligt att jag var den enda föräldern på det här mötet. Och av alla svenskspråkiga barns föräldrar var bara ett 20-tal på plats då betyder det alla svenska skolorna i Lovisa. Diskussionerna var ändå bra, och det var intressanta reflektioner som kom upp.

Sen har jag nog noterat att trots att det är 15 år sedan jag gick ur grundskolan sitter trauman i. Eller inte vet jag om det är trauma - men inställninge?  Jag vill ju att mina barn har en bättre skolgång än jag och det trots att jag inte hade en helt dålig skolgång. Men man vill ju så gärna att det blir så bra som det bara kan bli.

Det har ju också varit andra små glädjeämnen i år som t.ex. en bebis och tre graviditeter. Och extempore skumpa, ukulelen, barnen och livet i allmänhet.

Paistaa se aurinko risukasaankin. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar