måndag 20 mars 2017

Om att vara ensam

Jag har alltid tänkt att jag gillar att vara ensam.
Men för några veckoslut sedan blev ensamheten så otroligt påtalig, det var så uppenbart att jag var totalt ensam - och det gjorde mej alldeles ställd. Jag är inte världen socialaste person och jag är mera introvert än extrovert, hatar smalltalk och att prata bara för att man måste det. Men jag trivs bland bekanta människor.

Jag trivs för mej själv, men ensamheten har alltid pinat mej. Det finns ju olike ensamheter, det värsta är väl nog ändå den att känna sej ensam när man har folk runt sej. Att känna att man sitter helt fel. Jag har vant mej med att göra saker ensam, som att gå på bio eller gå på konsert, och det är ju ändå inte som om man mycket kan umgås när man sitter i biosalongen. Men sen finns det ju situationer när man gärna hade sällskap, som när jag var helt ensam i Helsingfors på söndagen. Plötsligt insåg jag att det gjort ett misstag, jag trivs ju inte alls för mej själv på stan. Jag hade liksom ingen agenda, allt öppet för att jag skulle kunna göra vad som helst. Plötsligt ville jag inte göra något, jag ville bara ha sällskap. Så jag gick på bio, ensam. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar